Storlek:
Varierar mycket. Normala vikter för Skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hannarna
väger oftast mer än honorna. Mankhöjd upp till 90 cm.
Utseende:
Vargen påminner om en stor,
långbent, storhuvad, grovhalsad, stortassad och sloksvansad schäfer- eller huskyhund. Skandinaviska och andra euroasiatiska vargar är grå, med grågula och
rödbruna skiftningar i sommarpälsen, och mera grått i vinterpälsen.
Hakan/strupen är nästan alltid vit. Svarta markeringar på flera ställen (t ex på
benen, i ansiktet, på ryggen och en stor fläck på svansroten). Öronens baksidor
nästan alltid rödbruna. Nordamerikanska vargar kan vara allt ifrån helvita till
helsvarta.
Familj:
Den största av de 35 vilda arterna i familjen hunddjur, Canidae, i världen. De
största vargarna hittills har hittats i Sibirien och Alaska.
Utbredning:
Europa, Nordamerika och Asien.
Fortplantning:
Valparna föds under perioden april-juni, omkring 63 dagar efter parningen. En
kull består ofta av 5-6 valpar, men de kan också vara 9-10 stycken. Vid födseln
väger valparna ca 400 g.
Föda:
Vargens föda varierar mycket mellan olika områden i världen. I Skandinavien är
älg det viktigaste bytesdjuret. Andra vanliga byten är rådjur, bäver, grävling
och, om tillfälle bjudes, ibland också får, ren och hund. Om vargstammen sprider
sig söderut kan kronhjort, dovhjort och vildsvin också förväntas bli viktiga
bytesslag.
•Redan efter ett år är valparna vuxna. Då lämnar de vanligen flocken och ger sig
ut på långvandring efter en partner och ett eget revir. Könsmogna blir de
normalt först vid två års ålder.
•Skygghet och försiktighet är några av vargens mest utmärkande kännetecken.
•Temperamentet skiljer sig tydligt från en hunds. Hunden är framavlad, inte bara
för olika arbetsuppgifter som t.ex. vallnings- och bevakningsuppdrag, utan även
för ett mildare sinnelag och stor social tolerans mot andra hundar och mot
människor, som gör den lätt att umgås med. Vargen är oerhört mycket livligare än
hunden och är extremt aggressiv mot främlingar av egna arten. Den har också en
intensiv jaktinstinkt. Vargen är för de flesta människor omöjlig att hålla som
husdjur, den är oerhört krävande och kan bli rent av farlig.
•Vargen härstammar från primitiva små köttätare, så kallade creodonter som
etablerade sig på jorden för ungefär hundra miljoner år sedan. Dessa utvecklades
sedan till både kattdjur, hunddjur, mårddjur, björnar och andra.
•Alla världens hundraser härstammar från vargen så utan vargen skulle vi inte ha
några hundar.
•Parningen sker i februari-mars och vargtiken har lika lång dräktighetstid som
en hundtik (63 dagar) vilket innebär att valparna föds runt skiftet april/maj.
•Oftast föder vargen ungefär så många valpar som en hund (2-6) men det kan
undantagsvis bli så många som tio valpar, eller t.o.m. ännu fler. Själva
födandet sker i en lya, utgrävd i marken, bland stora stenblock eller på en torr
plats i ett tätt buskage.
•Det
som ofta kallas "vargflock" är egentligen bara en vargfamilj. •Vargfamiljen är hierarkiskt uppbyggd med viss maktordning. Högst i rang står givetvis föräldraparet, ofta kallat "alfa-paret". Därutöver består familjen fram till vårvintern av valparna
från
parets senaste kull, och ibland dessutom några kvarstannande "storasyskon" till
dem.
•Under våren och sommaren lämnar de flesta av familjens fjolårsungar
föräldrarnas revir för att skapa egna revir. I vissa fall kan de röra sig mycket
långt; uppmätta sträckor på 40-50 mil är inte ovanliga.
•Vargens yl kan höras över
en mil och används främst för att hålla kontakt inom flocken, som ofta är
utspridd på flera smågrupper.
•Under 1500-talet ansågs över 30 000 människor i Europa vara "varulvar" och de
brändes på bål eller flåddes levande.
•När
mat finns äter vargen snabbt och mycket. En vuxen varg kan lätt sätta i sig upp
till 8-9 kilo kött på en dag.
•Det Skandinaviska vargforskningsprojektet, SKANDULV, stöds av Svenska
Jägarförbundet, Naturvårdsverket och Världsnaturfonden samt Direktoratet för
Naturförvaltning och Norsk Institutt for Naturforskning i Norge.
http://skandulv.nina.no/
•Riksdagens beslutade mål för den svenska vargstammen är ett etappmål om minst
20 föryngringar per år, vilket motsvarar cirka 200 vargar. När det är uppnått
beslutas om ett eventuellt nytt etappmål eller en miniminivå. Målet för stammens
utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att
föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade
åretrunt-markerna. •Vargen omfattas av Bernkonventionen och betecknas där som "akut hotad". Vargen är fredad och får inte dödas annat än vid risk för upprepade angrepp mot liv eller egendom.
Jakten. Vargen har en förmåga att kunna anpassa sig till många vitt skilda miljöer och kan i hög grad anpassa sin diet efter förekomsten av bytesdjur. I Skandinavien är vargens viktigaste bytesdjur älg, rådjur och grävling, i nämnd ordning. Andra vanliga bytesdjur är bäver, ren och diverse mindre däggdjur. Vargen tycks föredra att slå rådjur framför älg. Men eftersom varje slagen älg ger lika mycket kött som 12-15 rådjur dominerar älgen ändå den konsumerade mängden föda. Mindre bytesdjur fälls ofta genom bett över rygg eller nacke. Större byten attackeras ofta i med bett i nos- och mulpartiet eller i bakhasorna, innan vargen kan ge dödande bettet.
Oftast är det alfadjuren i en flock som bestämmer när det är dags att bege sig ut på jakt, Vargen är en mycket försiktig jägare när det gäller större bytesdjur som till exempel älg, och en flock vargar som uppdagar ett möjligt byte kollar först bytets reaktion. Om bytet flyr utlöser detta ett momentant angrepp, men om det i stället gör front mot vargflocken är det mycket ovanligt att vargarna angriper. Förföljelsen skiljer dom stärka bytesdjur från dom svaga. Tar det mer än ett par minuter innan bytet är tillräckligt utmattat för att vargarna törs gå till fysiskt angrepp, ger vargarna som oftast upp. Det fysiska angreppet sätts alltid in mot bakparten. Framifrån är älgen en mycket farlig motståndare som vet att använda frambenen som försvar. Först när bytet är mycket svag av blodmangel och chock går vargarna in och angriper struppartiet.
I en amerikansk
studie var det 36 av 120 älgar som gjorde front mot vargarna och ingen av dessa attackerades. Av
dom resterande klarade 77 att fly undan flocken, 1 sårades men undkom och endast 6 av älgarna
dödades. Älgarna och vargarna i det område där denna studien bedrevs hade levt i samma
område genom många årtionde, och det är därför inte säkert att samma förhållande gör sig
gällande i Sverige. Vid mindre bytesdjur som rådjur eller hjort är det en annan jaktteknik som flocken
utnyttjar. Här är det smygjakt och inte förföljelse och utmattning av bytet som gäller.
Flocken jobbar tillsammans genom att en eller fler vargar driver bytet mot dom andra vargarna som
ligger gömda. |
---|