Kortfakta om vargen
Latinskt namn: Canis lupus
 

Storlek: Varierar mycket. Normala vikter för Skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hannarna väger oftast mer än honorna. Mankhöjd upp till 90 cm.
 

Utseende: Vargen påminner om en stor, långbent, storhuvad, grovhalsad, stortassad och sloksvansad schäfer- eller huskyhund. Skandinaviska och andra euroasiatiska vargar är grå, med grågula och rödbruna skiftningar i sommarpälsen, och mera grått i vinterpälsen. Hakan/strupen är nästan alltid vit. Svarta markeringar på flera ställen (t ex på benen, i ansiktet, på ryggen och en stor fläck på svansroten). Öronens baksidor nästan alltid rödbruna. Nordamerikanska vargar kan vara allt ifrån helvita till helsvarta.
 

Familj: Den största av de 35 vilda arterna i familjen hunddjur, Canidae, i världen. De största vargarna hittills har hittats i Sibirien och Alaska.
 

Utbredning: Europa, Nordamerika och Asien.
Vargen är en av de landlevande däggdjursarter som haft den största geografiska utbredningen i världen. I Sverige fanns den en gång i tiden i hela landet, men de senaste åren främst i i Värmland, Dalarna, Dalsland, Närke, Uppland, Hälsingland och Gästrikland. Det finns ca 200 vargar i Sverige.
 

Fortplantning: Valparna föds under perioden april-juni, omkring 63 dagar efter parningen. En kull består ofta av 5-6 valpar, men de kan också vara 9-10 stycken. Vid födseln väger valparna ca 400 g.
 

Föda: Vargens föda varierar mycket mellan olika områden i världen. I Skandinavien är älg det viktigaste bytesdjuret. Andra vanliga byten är rådjur, bäver, grävling och, om tillfälle bjudes, ibland också får, ren och hund. Om vargstammen sprider sig söderut kan kronhjort, dovhjort och vildsvin också förväntas bli viktiga bytesslag.

Mer fakta om vargen:
 

•Redan efter ett år är valparna vuxna. Då lämnar de vanligen flocken och ger sig ut på långvandring efter en partner och ett eget revir. Könsmogna blir de normalt först vid två års ålder.
 

•Skygghet och försiktighet är några av vargens mest utmärkande kännetecken.
 

•Temperamentet skiljer sig tydligt från en hunds. Hunden är framavlad, inte bara för olika arbetsuppgifter som t.ex. vallnings- och bevakningsuppdrag, utan även för ett mildare sinnelag och stor social tolerans mot andra hundar och mot människor, som gör den lätt att umgås med. Vargen är oerhört mycket livligare än hunden och är extremt aggressiv mot främlingar av egna arten. Den har också en intensiv jaktinstinkt. Vargen är för de flesta människor omöjlig att hålla som husdjur, den är oerhört krävande och kan bli rent av farlig.
 

•Vargen härstammar från primitiva små köttätare, så kallade creodonter som etablerade sig på jorden för ungefär hundra miljoner år sedan. Dessa utvecklades sedan till både kattdjur, hunddjur, mårddjur, björnar och andra.
 

•Alla världens hundraser härstammar från vargen så utan vargen skulle vi inte ha några hundar.
 

•Parningen sker i februari-mars och vargtiken har lika lång dräktighetstid som en hundtik (63 dagar) vilket innebär att valparna föds runt skiftet april/maj.
 

•Oftast föder vargen ungefär så många valpar som en hund (2-6) men det kan undantagsvis bli så många som tio valpar, eller t.o.m. ännu fler. Själva födandet sker i en lya, utgrävd i marken, bland stora stenblock eller på en torr plats i ett tätt buskage.

•Det som ofta kallas "vargflock" är egentligen bara en vargfamilj.
 

•Vargfamiljen är hierarkiskt uppbyggd med viss maktordning. Högst i rang står givetvis föräldraparet, ofta kallat "alfa-paret". Därutöver består familjen fram till vårvintern av valparna

från parets senaste kull, och ibland dessutom några kvarstannande "storasyskon" till dem.
 

•Under våren och sommaren lämnar de flesta av familjens fjolårsungar föräldrarnas revir för att skapa egna revir. I vissa fall kan de röra sig mycket långt; uppmätta sträckor på 40-50 mil är inte ovanliga.
 

•Vargens yl kan höras över en mil och används främst för att hålla kontakt inom flocken, som ofta är utspridd på flera smågrupper.
 

•Under 1500-talet ansågs över 30 000 människor i Europa vara "varulvar" och de brändes på bål eller flåddes levande.
 

•När mat finns äter vargen snabbt och mycket. En vuxen varg kan lätt sätta i sig upp till 8-9 kilo kött på en dag.

•Det Skandinaviska vargforskningsprojektet, SKANDULV, stöds av Svenska Jägarförbundet, Naturvårdsverket och Världsnaturfonden samt Direktoratet för Naturförvaltning och Norsk Institutt for Naturforskning i Norge. http://skandulv.nina.no/
 

•Riksdagens beslutade mål för den svenska vargstammen är ett etappmål om minst 20 föryngringar per år, vilket motsvarar cirka 200 vargar. När det är uppnått beslutas om ett eventuellt nytt etappmål eller en miniminivå. Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretrunt-markerna.
 

•Vargen omfattas av Bernkonventionen och betecknas där som "akut hotad". Vargen är fredad och får inte dödas annat än vid risk för upprepade angrepp mot liv eller egendom.

Jakten. Vargen har en förmåga att kunna anpassa sig till många vitt skilda miljöer och kan i hög grad anpassa sin diet efter förekomsten av bytesdjur. I Skandinavien är vargens viktigaste bytesdjur älg, rådjur och grävling, i nämnd ordning. Andra vanliga bytesdjur är bäver, ren och diverse mindre däggdjur. Vargen tycks föredra att slå rådjur framför älg. Men eftersom varje slagen älg ger lika mycket kött som 12-15 rådjur dominerar älgen ändå den konsumerade mängden föda. Mindre bytesdjur fälls ofta genom bett över rygg eller nacke. Större byten attackeras ofta i med bett i nos- och mulpartiet eller i bakhasorna, innan vargen kan ge dödande bettet.

Oftast är det alfadjuren i en flock som bestämmer när det är dags att bege sig ut på jakt, Vargen är en mycket försiktig jägare när det gäller större bytesdjur som till exempel älg, och en flock vargar som uppdagar ett möjligt byte kollar först bytets reaktion. Om bytet flyr utlöser detta ett momentant angrepp, men om det i stället gör front mot vargflocken är det mycket ovanligt att vargarna angriper. Förföljelsen skiljer dom stärka bytesdjur från dom svaga. Tar det mer än ett par minuter innan bytet är tillräckligt utmattat för att vargarna törs gå till fysiskt angrepp, ger vargarna som oftast upp. Det fysiska angreppet sätts alltid in mot bakparten. Framifrån är älgen en mycket farlig motståndare som vet att använda frambenen som försvar. Först när bytet är mycket svag av blodmangel och chock går vargarna in och angriper struppartiet.

I en amerikansk studie var det 36 av 120 älgar som gjorde front mot vargarna och ingen av dessa attackerades. Av dom resterande klarade 77 att fly undan flocken, 1 sårades men undkom och endast 6 av älgarna dödades. Älgarna och vargarna i det område där denna studien bedrevs hade levt i samma område genom många årtionde, och det är därför inte säkert att samma förhållande gör sig gällande i Sverige. Vid mindre bytesdjur som rådjur eller hjort är det en annan jaktteknik som flocken utnyttjar. Här är det smygjakt och inte förföljelse och utmattning av bytet som gäller. Flocken jobbar tillsammans genom att en eller fler vargar driver bytet mot dom andra vargarna som ligger gömda.

Parningen.
Vargens parning är från mitten av januari till början på mars månad. Under perioden lämnar alfaparet ofta flocken. I denne perioden ser man ofta hanen gå en halv längd bakom honan. Syftet är både att hindra andra hannar i flocken att para sig med honan, men också att vare ögonblicklig tillgänglig om honan skulle vare redo.
 
Valparna.
Honan är dräktig i omkring 63 dagar och föder som oftast mellan fyra och sex valpar. Redan på hösten kan vargarna göra i ordning en eller flera lyor. I vissa fall använder dem sig av naturlige grottor eller en gammal rävhåla som dem utvidgar, men även marken under ett lågväxt barrträd kan användas som lya. Den förste tiden efter födseln är valparna helt hjälplösa. Utöver att vare både blinda och döva kan dem inte heller själv reglera kroppsvärmen och är därför helt avhängig av tiken. Efter tio till tolv dagar öppnar dem ögonen men först vi en ålder av tre veckor kan dem se helt klart.